Dagen som blev kväll

Idag skulle jag varit lite ledig på förmiddagen och självklart planerades stordåd på djurfronten som vanligt.
Nu blev det inget av med den där ledigheten så jag började istället smida planer inför kvällen istället, det är ju så ljust nu!
Men när det närmade sig hemgång ville det sig inte bättre än att en vän i nöd dök upp och så var de nära hägrande kvällsplanerna ett minne blott.
Men skam den som ger sig så när 9 timmar på jobbet och två med den nödställde var avklarade var det jag som satte av till häst. 
Min och Luggfrids längsta och läskigaste tur hittills, ner till gården dit vi tar all djur för social träning bland jordbruksredskap, vedtravar och Gud vet vad. Nemaz problemas för min fina pojke och eftersom jag var så lycklig efter första svängen blev det en till med Aska av bara farten. 
Funderar eventuellt på lite sömn nu....

En sadel i mörkret

Hohoho, gissa vem som köpt sin drömsadel idag?
Och gissa vem som inte kunde hålla sig från en provtur i den?
Och vilka som gav sig ut med pannlampa i mörkret med nya sadeln?
 
Han är bra duktig den där Luggfrid:)
 
 

Mutor

Sent igårkväll smög jag ut till Smirre, min stackars sårade kamel. Jag började med att hälsa på Kalle och spelade lite nonchalant sådär medan jag sakta gled närmre Smirre.
När jag kom ända fram glodde han ilsket på mig och gurglade upp sig, redo att ge mig en lagom grön dusch, men då slet jag fram mitt vapen - en morot!
Smirre kom av sig helt, svalde spottloskan och knaprade misstänksamt i sig moroten medan jag kliade lite på örat.
Kommer vara beväpnad med morötter till tänderna framöver när jag nu har det gedigna arbetet framför mig att återfå Smirnoffs förtroende.

Ytterligheter

Här slängs vi mellan ytterligheter minsann.
Smirre är fortfarande jättearg på mig och spottar och svär när jag visar mig och det gör mig ledsen. Jag som jobbat så länge på förtroendet som han har så svårt för. Sniff.
 
Men å andra sidan är jag sprudlande lycklig då jag tagit mina första steg på Luggfrid. Den lyckan är svår att slå!
 
 
 

vargjäkel

Med tanke på kamelernas kaosiga beteende igårkväll kom min vän och kamelkollega ut med sina spårhundar som genast spårade upp Herr Varg och dessutom fann de tre säkra spår och ett osäkrare.
Hussen uppfattade ju ett stort djur en bit ifrån sig i mörkret därute igårkväll och blev lite tyslåten när han nyss fick veta att han stått en meter från vargen.
 
Missuppfatta mig inte nu, jag gillar alla djur men jag gillar hela staket och kameler ännu mer så just nu skulle jag gärna se att den ludne rackaren tog och förpassade sig vidare.

Kaos och tråkigheter

Nu hade vi väl räknat med att om det skulle hända nåt elände under påsken vilket det verkar ha en tendens till att göra här så skulle det väl vara något med hästarna men icke då.
Igårkväll var det istället stackars Smirre som råkade ut för otäck olycka och trasslade in sig i en massa eltråd.
Det hela var så illa att våra änglar och stora idoler Distriktsveterinärerna fick komma ur i ilfart mitt i natten och hjälpa oss.
Det tog en hel timme att få loss den stackaren och hans ena fot stasade och Smirre skrek och slogs för sitt liv. Tillslut fick jag den briljanta idèn att med darrande stämma sjunga lite isländska vaggsånger för honom så som jag gjorde när de var små och ängsliga ungkameler och helt plötsligt stillade han sig där han låg ihopbuntad och veterinären kunde klippa loss honom.
 
Smirre mår rätt bra idag men jag känner mig minst sagt mörbultad efter en timmes brottningsmatch med 500kg kamel och trots nogrann sanering av mig själv i natt hittade jag lite rester av kamelspya i tandställningen i morse och ögonen är lite suddiga och klibbiga av Smirres magsafter.
Inte min finaste dag men vi är lyckliga över att vår lille kamel står på benen om än lite tilltuffsad.

Välkommen Luggfrid!

Vår nya familjemedlem har anlänt och lyckan är fullkomlig!
 
Luggfrid heter egentligen Janos men bland det första han sa till mig var att han är en Luggfrid.
Vår fina kille är fyra år, riden i fem veckor och är en sån här: http://www.gangartshastar.com/aegidienberger.html 
 
Det blev några timmar i transporten för vår oerfarne resenär men det tycktes inte bekomma honom.
 
 
Vid hemkomsten fick han och tjejerna spendera natten i ladan tillsammans men väl separerade.
Kamelas slängdes alltså (enligt dem själva) helt brutalt ut ur boet och fick sova på bar backe. Detta tilltag uppskattades inte och de glodde surt på mig när de vecklade ihop sig för natten utanför ladan.
 
På morgonen var dags för ihopsläpp, vilken alltid är ett skräckladdat moment för mig som har ett mycket högrangat sto och en rätt vass ponny.
Det blev lite stoskrik och farliga miner de första timmarna men allt enligt Handboken För Interna Uppgörelser Hästar Emellan och idag, endast två dagar sedan Luggfrids anländande, så tror jag knappt mina ögon när jag ser att han och Aska står och kliar på varandra!
 
 
Sen är det ju så att det är påsk och jag får några dagar extra ledigt och jag måste ju passa på när jag kan så Luggis har redan fått följa med på två läskiga promenader.
Promenaderna var faktiskt så skräckinjagande att min lille pojk vid ett par tillfällen försökte krypa ner i min innerficka men jag kände spontant att jag inte vill ha min unghäst där så han fick stanna på backen och med lite lugnande ord så blev det två riktigt trevliga små svängar.
 
 
Det är ju inte varje dag det anländer nya familjemedlemmar och det känns nästan lite overkligt att jag har en sån fin häst där ut i hagen så jag måste med jämna mellanrum gå ut och kolla så han är där, på riktigt.
 

Förändringar

Inom en väldigt snar framtid kommer det att ske väldigt stora förändringar ute i ladan.
Jag har tagit ett stort, långdraget, svårt, hjärtskärande, rätt, roligt, brutalt, spännande och noga övervägt beslut.
 
Aska börjar nämligen bli lite till åren, 21 år närmare bestämt, vilket egentligen inte är nån jätteålder på en islänning men med tanke på Askas senor som risar ihop med jämna mellanrum så får iallafall senorna nog betraktas som lite äldre.
Hon behöver därför avlastning då hon är min allra bästa vän och jag vill att hon ska få bli riktigt gammal hos mig utan svullna senor och onda knän. Därför har jag beslutat att sätta in en vikarie.
 
Vikarien är en ung praktikant och det kommer ta många år för praktikanten att nå Askas nivå därför kommer han in i bilden redan nu.
Man kan säga att praktikanten precis slutat på dagis och börjat första klass så Aska och jag har ett gediget arbete framför oss när vi tillsammans ska visa den lille spolingen rätt här i livet.
 
Då jag dessvärre inte har tre anställda stall, häst och kamelskötare att tillgå utan planerar att utföra allt arbete själv samtidigt som jag ska hjälpa folk i nöd, vara kreativ konstnär, lyckad VD och trevlig fru så inser även jag mina begränsningar. 
Ni hör va? Inge kul alls.
Ärtan kommer därför om allt går som det ska lämna oss i början av april. Hon ska se om hon kan tänka sig att trivas med en annan familj. Om hon inte gör det eller familjen eventuellt känner att Ärtan är lite... hmmm. ... för mycket ponny, så är hon självklart välkommen hem igen och vi får se om nån annan familj kan tänkas förbarma sig över henne.
 
Som sagt; svårt, roligt, sorgligt, allt på en gång. Typiskt livet!
 

Di dära djuren

Hundflickan har löpt klart och är tillbaka hos oss. Semlon har dessutom fått ett kastreringschip i nacken så nu är vi safe! Det är mycket trevligt att ha henne här igen även om det råder ett litet diskret och stillsamt krig hundarna emellan kring vem som ska vara närmast mig.
Det innebär bl a att jag vaknar en gång i timmen av att varierande hund pressar sig ner orimligt nära och slickar mig i ansiktet och bedyrar sin kärlek. Totalt omysigt för mig som är skittråkig och inte alls är upplagd för några kärleksbetygelser mitt i natten.
 
Gullungarna.

Kalle till skogs

Kalle fick vakna ur vinterdvalan och följa med ut på en liten tur idag. Det var uppskattat men Kalle är liiite behagligare lagd och visar inte riktigt lika stora glädjeyttringar som sin kamelkollega Smirnoff utan lunkar mer på i ett jämnt tempo.
Rätt skönt för övriga inblandade på turen ibland om jag ska vara ärlig.
 

Men hej!

Jag förstår att ni undrar var jag är. Det undrar även jag emellanåt.
 
Isen är nästan borta så Smirre har fått följa med ut på liten kvällstur för första gången på evigheter. Det uppskattades och Smirre uttryckte sin glädje genom att utföra en liten lustiger dans och springa en kamellängd framför oss hela vägen hem.
Kalle laddar fortfarande för den kommande säsongen men verkar inte deppa ihop över att behöva somna om i halmen några veckor till tills vi sätter igång med bokningarna.
 
 
 

Osnyggast i skogen

Känner mig inte riktigt lika snygg när jag tränar här hemma som på semestern.
Men vad gör det? I skogen kan ingen se mig springa. Jo, det skulle vara nån sur älg eller förskräckt rådjur som hade något att invända mot dagens outfit
 
Otrendig i skogen
 
Semesterpose
 
 
 

RSS 2.0