Bara vi

Fortfarande för halt för kamelas att tassa utanför hagen så det fick bli en skön söndagstur med bara Aska.
Som det var en gång för längesen, bara hon och jag.
 
 

Kvällsbus

Aska hade det svårt igårkväll.
Vi tog en repa runt travbanan, Aska, Ärtan och jag och då en travbana är ganska snarlik en galoppbana så får man ju faktiskt förstå att Ärtans känsla att vilja ligga först måste få komma fram då hon faktiskt varit en riktig galopphäst (enligt henne själv).
Det betyder i praktiken att jag står framåtlutad halvvägs upp på manken på Aska med min nu två meter långa orangutangarm utsträckt rakt fram med en överlycklig ponny i andra ändan snöret.
Aska är ju inte riktigt lika tävlingsorienterad som en viss ponny men nog vore det kul att lägga i en till växel och rusa förbi eller åtminstone försöka.
Å andra sidan känner hon att jag inte sitter som jag ska i sadeln och det är Aska mycket mån om att jag gör så hon sväljer hårt och väljer att sätta sin mattes säkerhet i första hand och anstränger sig för att hålla en hyffsat sansad fart.
Jag kommer aldrig att få en häst som hon igen och tackar för varje dag hon får finnas i mitt liv.
 
Min prinsessa och bästa vän.
 
Ärtan - rejshästen

Hemma

Riktigt trevligt faktiskt. Det är tur man har knasbollarna här hemma som gör att hemkomsten inte blir för svår utan faktiskt något att se fram emot.
 
 
 
 

Ingen nöd här

Jag lider verkligen inte här men har börjat fundera över hur jag ska hitta inspirationen att springa längs hala hårda vägar när jag kommer hem...
 
Och kamelerna hittade vi också!
 

Hejdårå!

Kamelas är långtidsutfodrade, hästarnas förråd är fyllt. Salt och vatten är upphällt och huset överlämnat och intaget av våra stand ins.
Vi har fått nog, vi lämnar landet!
Men som vanligt lovar jag att dyka upp rätt snart för vi kommer garanterat hitta nåt djuriskt att rapportera om längs vägen.
 
Återigen: tack ni fantastiskt fina människor som intar vårt hus, tar över våra liv med djur, jobb och allt och gör detta möjiligt för oss. 
Utan er vore vi...hemma.

Tur

En ovanligt vårig och skön tur blev det under söndagen.
Samtliga fyrbeningar gjorde dock sitt yttersta för att kaosa till det så gott de kunde men jag höll minsann humöret uppe och samlade tålmodigt ihop dem när det sprätt iväg åt olika håll minst tre gånger.
Djurhumor, HAHA, jättekul. Verkligen.
 
Okaos och frid rådde iallafall en stund under pausen.
 
Turmat kan behöva ha när man ger sig ut med det här gänget. Och tur hade vi ju för alla kom hem hela, glada och välmotionerade. Det var bara jag som fått ännu lite längre armar. Kommer släpa dem efter mig som en orangutang om 20 år om mina djur ska fortsätta spexa till det så här på turerna.
 
Semlon behöver också turmat tycker han.
 
 
 
 

Dagsljus!

Imorgon har jag tackat nej till ALLT, förutom en lång skön tur med hela gänget. Hästar, kameler, hundar och folk ska till skogs. 
Det är sånt som gör att man överlever som övertidsarbetande, egenföretagande arbetsmyra.
Djur på tur. Sånt som gör att man vill kliva upp på morgonen, 

arbetsmyran

Tog mig en kvällstur med hästarna och mitt därute i mörkret mellan åkrarna under den stjärnklara himlen slog det mig plötsligt hur ensam jag är...
 
 
...men vilken tur, eftersom jag inte orkar med en endaste människa när jag kommer hem om kvällarna (Hussen undantagen, han är bra).
Bara djuren, tystnaden, mörkret och jag. Ett varv i högt tempo runt travbanan och en lång skrittur hem längs fälten. det är mitt recept på överlevnad när man som jag ständigt jobbar lite för mycket.
 
 

Kändisar

Vi är i tidningen idag. Allt kanske inte stämmer men reportern var så rar så det gör inget.
 
http://mitti.se/kalle-kamel-en-rapande-varldskandis/?tag=stockholm
 
 

RSS 2.0