På långresa

Kalle har idag tagit sig ända till Riddarhyttan utanför Skinnskatteberg för att förgylla en tävling. För att vara lite mer exakt så deltog Kalle faktiskt själv i tävlingen och fick t.o.m pris! Och konstigt vore väl annars då själva tävlandet var att visa upp den snyggaste passgången.
 
Man måste vara finklädd när man ska visa upp sig annars vinner man inga priser.
De andra passgångarna. Kanske lite snabbare men inte i närheten av så snygga och coola som Kalle.
 
Kalle kammade hem priset!
 
Nu sitter vi och väntar på att få förgylla kvällens festligheter med vår närvaro sen ska trött matte och kamel ge sig hemåt i natten.

November rain

Det här med "sommarbete" var kanske inte en sån bra idé trots allt eftersom det envisas med att vara november året om. Enhetsväder typ.
Igårkväll stod jag inte ut längre och var tvungen att springa ut i mörker, blåst och ihållande regn och lägga på mina stackars hästar en massa täcken annars hade det varit helt omöjligt för mig att sova.
Så nu vaknar jag med jämna mellanrum och oroar mig istället för att de går omkring med blöta täcken.
Det finns visst alltid något som håller hjärnan sysselsatt.

Specialtur

Blev trotsig igårkväll och red ut på Ögonskadan och tog Tappskon på släp. De är ju varken halta eller döda och ögat ser mycket bättre ut.
Ögonskadan var så där gulligt pigg och glad och Tappskon kände sig modig när han fick springa bredvid sin kollega och titta på farliga saker.
En specialanpassad tur i skymningen med hänsyn till Ögonskadan och endast längs mjuka grässtigar och ängar för Tappskons skull.
 

Borttappat

Man får visst inte ens uttrycka att det känns kul att man kan rida på sin häst utan att även det ska tas ifrån en.
Nu låter jag kanske en aningen bitter då det i det här fallet bara handlar om en tappad sko som kommer att åtgärdas om en vecka men min överreaktion kan eventuellt bero på att det KANSKE VARIT LITE MYCKET HÄR PÅ SISTONE OCH JAG SKULLE BEHÖVA ANDAS EN TUB SYRGAS INNAN JAG GÅR NER TILL DJUREN.
 
Aska har även hon i sann Houdini-anda kommit på hur man så snabbt som möjligt kränger av sig den supervälsittande specialdesignade huvan som ska skydda hennes öga från ljus, men vet ni? DET SKITER JAG I NU. 
Jag ger liksom upp lite på de där självskadedjuren. Börjar fundera på hur de ens överlevt som ras?
 
Typ; "Wääääähhhhhh!! Jag har fått en liten gren som sitter fast i svansen! Jag springer genast 5 kilometer i små snäva cirklar över stock och sten tills alla senor gått av och då har jag även fått magsår och kolik och slagit ut alla tänder samt förlorat synen i ett snår med taggbuskar där jag försökte skaka av mig förföljaren!!!
 
Hur fungerade det beteendet på stäppen? Någon etnolog eller equilog eller annan sakkunnig: Please do explain!
 
 
 

En vindpust av något gott?

För första gången på väldigt länge anade jag en liten strimma hopp och harmoni ute hos djuren i morse.
Jag vill absolut inte verka kaxig eller ropa hej innan bäcken eller något annat förhastat eller förmätet.
Jag konstaterar bara helt ödmjukt och förutsättningslöst att Askas öga eventuellt ser mycket bättre ut och att ingen jagades eller slogs för tillfället.
OBS OBS OBS! Jag har därför inte tagit ut någon slags lycka i förskott och lutat mig bakåt okej?
 
Vad jag däremot kan konstatera och som ingen kan ta ifrån mig är att Luggis och jag återigen har travat och inte nog med det, vi SVÄVADE fram i den mest taktfasta luftiga trav man kan tänka sig.
Det enda problem man möjligtvis kan ana där är att det ger sån mersmak och att det enda jag vill göra är att kasta alla papper, kunder och blommor i luften och rusa hem och rida mer och mer och mer på min fantastiska häst.
 
 

Intensiv söndag

Idag har vi:
 
Haft veterinären på akut besök igen. Billigt, jag vet, men så värt det då vi faktiskt ägnar oss åt att rädda Askas öga.
 
Vi har också tagit kamelas på en liten tur och Kalle fick vara duktig ridkamel
 
Och sist men inte minst har jag ridit min älskade nykomling i trav på liten volt på ridbanan.
En bedrift för en sjugångare som Luggfrid. Lovar att berätta mer om våra stordåd när det stabiliserats lite här men jag kan ju bara nämna att han är SÅ rätt och jag är kär och galen.
 
Och av tre bilder lyckades Samsungen publicera en korrekt. Suck.

Here we go again

Vi hade ju inga bekymmer här och absolut inga veterinärutgifter så vi slog till på en ögonskada också. Just ögonskador är ju lite av Askas specialitet så vi tog något beprövat den här gången. 
 
När Askas öga har läkt ska jag hålla en liten utbildning för henne i hur man blundar när man skrubbar huvudet mot tallarna.
Men för tillfället hinns inte det med för jag ska ge medicin i munnen en gång om dagen, droppa en annan medicin i ögat, vänta 20 minuter och sen lägga salva i ögat. Detta ska dessutom upprepas 3ggr dagligen.
Funderar ev på att sluta jobba för gott och bara sitta hemma och passa på djuren så de håller sig i skinnet och framförallt vid liv...

En svår tid

Livet känns fortfarande lite hårt och orättvist.
Jag saknar min lilla Ärta så det värker och har sakta börjat förstå att hon inte finns i livet längre. Jag måste vara lite efterbliven men det verkar som att det tar ett tag att reagera.
Det verkar tyvärr som att de övriga djuren känner som jag, därav den dåliga stämningen som råder.
 
Semlon och jag tog iallafall en skön kvällsrunda och inspekterade markerna. Det är ingen dålig sommarhage vi har tillgång till:
 
 
 
 

Vi fick nog

Total obalans i flocken, disharmoni och stök. 
Vi försöker bryta den nedåtgående spiralen och trotsar väder och vind och släpper djuren på ett tidigt sommarbete.
Massor av mat och ett miljöombyte borde pigga upp.
 
Duktiga medhjälpare.
 
 
 
 

Hästhimlen...

... är ett bra ställe att vara på.
Man har inte ont, får göra vad man vill, kan äta hur mycket gräs man vill utan att bli tjock och man behöver inte ha munkorg.
Där finns heller inga jobbiga insekter, fladdrande plastpåsar och andra ohästiga saker och alla hästar är tillsammans i stor trygg flock.
Det är bra tankar att tänka när allt är nattsvart och ens vän somnar in.
 
Ärtan insjuknade hastigt i en icke smittsam streptokockinfektion förra torsdagen. Hon fick all tänkbar vård som går att ge en häst men utan resultat och i tisdags orkade hon inte längre och somnade in för gott.
 
Ärtan blev 11 år och har lämnat oss i stor sorg och saknad men också med roliga och fina minnen som vi alltid kommer att bära med oss. 
Därför lever hon fortfarande hos oss men i en annan form.
 
 
 

Luggis

Luggfrid är den första häst jag haft som man kan sätta sig och mysa med när han ligger ner.
Han har en fantastisk tillit till människor och måste haft den bästa uppväxten en häst kan ha som är så trygg med oss.
 
 

min nya kärlek

Alltså waaaaooow vad fin han är min lille Luggfrid. Jag är kär och galen!
För varje dag lär vi oss nåt nytt, jag lär honom och han lär mig.
Vi har nu ridit ut i skogen i två veckor för att få lite balans och muskler och nu har vi även provat på ett litet urval av de trettioåtta gångarterna han besitter.
Idag blev det bl a skritt, trav, pass, tölt, passopp, passrav och förvänd tölt med bakben och galopp med framben. Det sistnämna en bedrift som sannorlikt bara utförs av en äkta Aegidienberger och jag älskar det.
 
 

Längtan

Jag har suttit inspärrad i en flott kurslokal i Hufvudstaden mellan 8-17 idag.
En viktig kurs med trevliga medarbetare, god lunch och intressanta ämnen och diskussioner. 
Men jag var inte där på riktigt. Jag hörde vad som sas, uppträdde normalt, lärde mig det jag skulle och var social, prydligt klädd och ordentlig.
 
Men jag var inte jag.
Jag tog på mig min jobboutfit och klev in i min roll och gjorde som alltid det jag skulle och jag trivdes t.o.m riktigt bra men mitt hjärta och själ förblev hemma till skogs. Hos mina djur, i mina skitiga kläder, med vind i håret och kalla kinder.
Då är jag jag.
 
 

Hussen har vårkänslor

Förhållandena måste vara klockrena. Vädret varmt och stabilt, absolut ingen lera och i bakgrunden bör ett harmoniskt fågelkvitter höras.
Då tar sig Hussen en ridtur.
 

Klantig matte

Förra helgen tänkte jag att jag skulle kolla lite hur hög fallhöjden känns från mina hästar. 
Kamelerna är för höga och för krångliga med pucklar och grejer i vägen så jag tog med Ärtan ut i skogen en sväng och var mycket noga med att spänna sadelgjorden alldeles för löst.
Där konstaterade jag att jag inte behöver prova från några större hästar än så för fallhöjden var precis lagom och man gör sig alldeles lagom mycket illa när man tillsammans med sadeln snurrar ett halvt varv och landar på sin redan invalidiserade axel.
Så nu är det Hussen som sköter de mer betungande bitarna här i hushållet medan Ärtan står i ladan och skakar på huvudet och tycker att jag är en klen fjant utan vare sig vett eller balans.

söndag

Samtliga djur är luftade och stimulerade idag men det viktigaste är att vi är sams,Smirre och jag. Det är en otrolig lättnad att inte behöva börja om med hela förtroendegrejen.
 
 
Hussen och Smirre är alltid sams. Det beror på att Hussen är en smöris som bara viskar ömma ord i känsligt kamelöra.
 
Vi gick på promenad idag och Smirre gick in i sig själv och lade sig och mediterade och tänkte på viktiga kamelsaker.
 
Sen tog Aska och jag med oss Kalle på tur. Kalle gick i barndom och spelevinkade till det rejält för ovanlighetens skull.
Känns sådärbra nu när arbetssäsongen strax drar igång.
 
Besökte sommarhagen på hemvägen, ljuvligt.
 
 

RSS 2.0