Ekolsunds slott

När Måndagskamelen Smirnoff klev ur släpet utanför värdshuset vid Ekolsunds slott stod ett helt filmteam beredda.
Det visade sig att det pågick inspelningar av Biggest Looser (fruktansvärt namn på ett tv-program) och deltagarna inklusive filmteamet fått nys om att vi tänkt gästa slottet denna afton.
Det blev en mycket trevlig stund tillsammans med deltagarna och efter detta en om möjligt ännu mer intressant pratstund med slottets ägare.
Det ser ut som att vi kan ha glädje av varandra i framtiden. Tänk vad många roliga dörrar som kan öppnas med hjälp av en kamel.
 

Projekt Måndagskamel

Smirre behöver ju socialiseras, det vet vi ju alla, och eftersom han funkar så pass bra på hemmaplan nu så har vi bestämt oss för att dra igång projekt Måndagskamel.
Måndagskamel innebär att varje måndag åker vi på äventyr med ovan nämnda kamel så han får se sig om lite här i världen.
Förra måndagen begav vi ju oss ut till Skokloster slott och smög runt i mörkret.
Denna måndag bär det av till ett nytt ställe och för att inte skrämma slag på de boende i närheten bestämde jag mig för att påannonsera vår närvaro.
Sådana samtal är alltid lika intressanta.
 
Slottsägaren:  Välkommen till - - - Slott. Vad kan jag hjälpa till med?
 
Jag:  Hej, mitt namn är Gunilla (lite vanligt småprat, blabla) Jo, så här är det: jag ringer er i ett något annorlunda ärende och hoppas du kommer kunna ta mig på allvar.
 
Slottsägaren: Jahaja, det ska nog gå bra...
 
Jag: Jo, det är som så att jag har en kamel där hemma som skulle behöva komma ut och se sig om lite och därför tänkte jag höra om vi möjligen kunde få titta förbi och socialträna honom hos er ikväll?
 
Det är här man förväntar sig ett högljutt KLICK i örat men istället utbrister slottsägaren: Ja men självklart, så ROLIGT! och hälsar oss varmt välkomna och undrar om de kan vara behjälpliga med något.
Hon skulle även informera gästerna om vår närvaro så de inte blir förskräckta när vi smyger med pannlampor och en kamel runt knutarna i mörkret.
På detta följde ett trevligt samtal om framtida samarbete, omgivningarna och diverse visioner.
 
Jag ska sluta klaga på mänskligheten. Det finns fortfarande så många härliga individer kvar och det är bland annat dessa som gör mina dagar lite mer färgglada.
 
Återkommer naturligtvis med rapport kring eventet.
 
 
 
 

Smirnoff

Tog Smirre på en tur för första gången på evigheter. 
Trodde ett tag att det var Kalle jag råkat få med mig av misstag eftersom kamelen i snöret var så städad men när jag tittade efter så var det ju fina Smirre som tassade där bak.
Älskade kamel, kan han månne stått och mognat till i sommar?
 
 

Till skogs

Vi är på hajk och det är en magisk septemberkväll. 
 
 
Månen var så grym att jag tvungen att fota den på alla tänkbara sätt.
Tror att vi stannar här ute för gott. Vad förvånade alla skulle bli:)
 

Just nu

 

telefonsamtal

Fick ett telefonsamtal häromdagen:
 
 
Orolig medmänniska: Ena kamelen betar med huvudet UTANFÖR staketet!!!
 
Jag: Hum, ja...
 
Orolig medmänniska: alltså, han står och trycker sig mot staketet med hela halsen utanför!!!
 
Jag: Mmmmm..inte bra... *jobbar vidare*
 
Orolig medmänniska: Han kanske inte känner strömmen i staketet, du borde kanske klippa honom?
 
Jag: Ingen bra idè, då fryser han när vintern kommer.
 
Orolig medmänniska: Va?! Kan kameler frysa?
 
 
......?
 
Kameler gillar 35 minusgrader men då behöver de ha kvar pälsen.

Bajs igen

Blir helt förvirrad!
Häromdagen var Smirre risig i magen och Kalle fast och fin som små goda chokladbollar. 
Nu är det helt plötsligt ombytta roller och det klafsar och stinker om Kalles blaffor. 
Kamelmagar är sannerligen ett mysterium och kan oroa ihjäl en kamelmor.

ordning

Så här ska det se ut i ladan på morgonen.
 
 
Då är allt som det ska.
 
 

apropå Ipads och sociala medier...

... som jag berörde i förra inlägget.
 
Till er som inte läser den här bloggen:
 
Kamelas, hästar, katter, Semlon och jag tycker det är jättekonstigt när ni har full koll på hela världen via sociala medier och är på gränsen till lite besatta men sedan inte har en susning om vad som händer i vårt liv.
Detta fenomen förvånar oss men skall enligt säkra källor bero på att det är för jobbigt att klicka sig fram till en blogg och att man där inte automatiskt får en sammanfattning av vad hela världen har för sig.
Muffinsbak, lyckade grillkvällar med gänget och sockersöta bilder på familjen blandat med all världens åsikter gör att en enda människas ord och tankar samlat på ett eget ställe inte hinns med.
 
Vi fattar, är inte bittra (möjligen mer faschinerade) och hälsar att vi vill fortsätta vara unika och inte blandas med övrigt surr och viktiga och oviktiga händelser.
 
Vi vill självklart också lägga ut sockersöta bilder på vår familj men inte uppblandat med hela internets skit.
Skit lägger man på gödselstacken och ska inte blandas med godbitarna.
 
Så till er som faktiskt orkar titta in här ibland:
 
Tack, det är kul att vi får ta en stund av er världefulla tid, hoppas ni får behålla hälsan och kraften och fortsätter att läsa om våra tankar och upplevelser!
 
/Matten, Kalle, Smirnoff, Aska, Ärtan, Semlon, Brallan, Kvist och Maaasen.
 
Brallan har inte Fb men syns ändå.
 
Nästan.
 
 
 
 

nattligt möte

Vi tog Smirre på en kvällstur igår.
Platsen var noga utvald, ett lite avsides slott med en del belysning runt om, oftast inga människor i närheten efter mörkrets inbrott, lite konferens/herrgårdsmiljö, men helt nedstängt. Perfekt träning för Smirre eftersom det ofta är sådana ställen vi arbetar på och lugnt och skönt för oss som inte ville socialisera utanför familjen.
 
Döm då av vår förvåning när vi på håll ser en människa med pannlampa, kjol och näsan rakt ner i en Ipad komma flåsandes i mörkret.
Personen ifråga var fullkomligt upptagen av sina sociala medier och missade således totalt att det gled förbi en kamel tre meter bakom hennes rygg.
Hussen gjorde att försök att hälsa trevligt men fick inget svar och vi konstaterade att det inte var vi som var de skumma typerna här...
 
En stund senare hamnar vi i ett rätt upplyst område och den märkliga Ipad-människan får syn på oss på håll och börjar följa efter oss.
Semlon tyckte att förföljaren var lite obehaglig och eventuellt utgjorde ett hot mot familjen och morrade därför varnande.
När människan dessutom börjar ropa och småjogga bakom oss inser han att vi andra inte insett faran i det hela och tar genast på sig väktarrollen och skäller argsint mot förföljaren.
Tillslut blir vi tvungna att stanna då kvinnan vägrar ge sig och blir då informerade om att hon minsann är hundrädd.
 
Ehhh..jaha?
 
Men kvinnan stod på sig och skulle ha en bild av kamelen för att visa nån i Ipaden. Semlon fick hålla sig undan.
Hon tog sin bild, tackade för sig och gick. Inte en enda fråga om vem, vad eller varför. Bara en bild utan djup och mening endast för de sociala medierna.
 
Asså, vilket pucko jag är som glömde att våra kameler är allmän egendom och att vi som finns runt dem är ett onödigt ont man måste tränga undan för att få sitt behov tillgodosett.
 
 

ordningen återställd

Pojkarna är hemma!
Så skönt att ha dem på plats i ladan med alla välbekanta rapar, pruttar och gurgel. Och framförallt se dem så nöjda och harmoniska.
Inte för att de mår dåligt borta på betet men borta bra och hemma bäst gäller ju verkligen här.
 
Nu skall de bli ordning framöver och jag planerar att sätta fart på Smirre och åka på lite kvällsutflykter.
Nån som vill hänga med?
 
Kalle vandrar hemåt.

Nu orkar jag inte längre!

Det är helt värdelöst att ha hästarna och kamelas separerade på det här sättet vi haft sedan Ärtan insjuknade i fång denna sommar så nu har jag bestämt mig för att de får komma hem till hemmahagen på söndag.
Aska och jag red ner till dem igår kväll och Aska letade sig direkt fram till Smirre där ute i mörkret och ställde sig tätt intill honom och stoppade in näbben i hans varma goa päls.
Det är kärlek det!
 
Kamel i mörkret som ska få vandra hem på söndag.

Quercus Robur

Träffade av en händelse på min gamla barndoms-ek idag
 
 
Den sa att den tänkt på mig ibland och att den var glad att se mig. Trevligt. Det var minst 30 år sedan jag klättrade i den.
Också roligt att se att den fortfarande besöks av barn som liksom jag försöker bygga bo i den.
Gamla ekar ska användas till just sådant.
 

Får man fråga?

En fråga lika vanligt förekommande som Fryser inte kamelen? är Varför skaffade du kameler?
 
Det vill man ha svar på lite snabbt så där när jag står med en kamel i handen på en trottoar mitt i Stockholm någonstans.
Jag brukar försöka ge något skojigt svar som Varför skaffade du barn? Eller Varför har du INTE skaffat en kamel?
Frågan är inte helt enkel att besvara och jag har nu suttit på en stubbe i skogen och funderat över detta i flera år.
Inte bara varför det står två kameler här utan varför jag är som jag är och varför det skulle vara så unikt att leva i skogen med sina djur och de värderingar jag har.
 
Jag har försökt att sammanfatta en del av svaret här men inser att det hela är så mycket mer komplext än detta men jag gör ett försök.
 
Jag är som alla andra en produkt av min uppväxt.
Miljöer jag minns bäst är den gamla eken som var som en gammal kär släktning som alltid tog emot med öppna armar.
En tjärn som var svart och mystisk där vi vandrade förbi som pilgrimer om kvällarna, med fotogenlykta och täljda vandringsstavar.
En vedbod där jag fick känna mig som Emil och vara kreativ i min ensamhet (fast då inte inlåst av en lynnig förälder som inte ville se en).
En skog där jag fick vara Ronja Rövardotter, och framförallt avsaknaden av den där tråkiga trånga boxen en del kan ha när de fantiserar och planerar, den som Pippi Långstrump också saknar.
 
Och så hästarna.
Något som inte var helt självklart utan något att sträva till och kämpa lite för.
Redan långt innan mitt första riktiga hästmöte som åttaåring var jag en indian med en svart häst med ett rött bettlöst träns i textil med vackra mönster. Ni såg den inte men för mig var den glasklar och är än idag.
 
Allt detta och mycket mycket mer var så magiskt och behagligt att blev jag kvar där och är fortfarande samma indian, samma person som vandrar i mörkret bland mina djur om kvällarna, samma naturälskande Ronja som upplever frihet och äventyr i skogen. 
Någon som inte vill rama in mina tankar och idéer eller forma dem efter en mall som är mest lämplig för en kvinna i 40-årsåldern år 2015.
 
 
 
 
 

nu är det min tur

Det här är min årstid!
Sommaren känns lånad, jag tittar på rådande väder och det som hör sommaren till och känner att det är till för alla andra men det är inte mitt även om jag råkar befinna mig mitt i det. Folk känns mest bara fnattiga och besatta av vädret och grillen och jag förstår inte sånt.
Våren går så fort att jag aldrig hunnit reflektera över vad jag tycker om den och vintern bara är där med bra och mindre bra dagar.
 
Men nu är det HÖST och jag är helt i fas, det är lite som att komma hem och man kan slappna av och bara vara, trots mycket jobb och det vanliga pysslet med djuren hemma.
 
Morgnarna är fantastiska, Semlon och jag hänger i skogen och drömmer om att rymma ut i dit för gott och absolut inte åka till jobbet eller befatta oss med andra ohöstiga saker.
 
 
 
Långturer med hästarna är också mycket viktiga saker speciallt så här års.
Hussen har fått smak på att köra Aska för hon har fått en ny och lättare vagn som Hussen tycker man åker kungligt i.
 
 
Och så får man inte glömma den obligatoriska långturspausen:
 
 
Egentligen är det så här års man skulle ta semester. Då skulle jag sitta därute bland löven i dimman med mina hårbollar och fika och filosofera hela dagarna.
 
 
 

Roligt på jobbet

I underbart väder bland trevliga människor i en miljö som passade som handen i handsken spenderade vi fem härliga timmar. Det blev två extratimmar av bara farten eftersom allt var så behagligt.
När vi tillslut skulle börja packa ihop och åka hem ville Kalle inte ens följa med. Varför släpa sig iväg till den där skumpiga trailern när man kan ligga i solen på en gräsmatta och bli kliad liksom?
 
 

Om någon vill se oss i helgen...

...så dyker vi upp här på lördag:
 
http://www.varldskulturmuseerna.se/bergrummet/utstallningar/staden-vid-sidenvagen-ny-utstallning-i-bergrummet/

Viktiga frågor

Det kom lite funderingar kring det senaste inlägget. Bra och relevanta iakttagelser faktiskt med frågor och tankar som inte bör lämnas obesvarade. Tack Annalena för uppmärksamheten, här kommer svaren! 
  • Bild 1 Vem behöver Kevin Costner när man har mannen på bilden? 
    Bild 2: Har Aska krympt eller är Dolly Style vääääldigt långa? 
    Bild 3 Tur att Ärtis tonat ner det rosa med en riktigt rock´n roll betesreducerare. 
    Bild 6 Jag tycker att ni är jättefina alla tre.
     

    Hahaha, vilken härlig bildanalys!

    För att förklara oss lite:
    1.Kevin Costner är Kalles andre men inte så fysiskt närvarande Husse Andreas, som är hälften i allt och som sköter alla bokningar och marknadsföringen. Då måste man se så där sammanbiten ut;)
    2. Aska är fortfarande ca 1.40 och Dolly Style har livsfarligt höga platåskor. 
    3. En betesreducerare kan vara bra till mycket. Bl a kan man inte bita Lill-Matten i benet...
    6. Tack!


Nacka Strand-dagarna

Ojojoj vad vi har jobbat och stått i här!
Åtminstone Hussen, jag och hästarna. Kalle var visseligen med på jobbet men låg mest och latade sig:
 
Kolla gärna bistra minen på Kalles bodygard, haha! Det är bra att alla medarbetare tar sitt jobb på fullaste allvar;)
 
 
Aska poserade fint med söta Dolly Style:
 
 
Och Ärtis fick en prinsessa på ryggen minsann!
 
 
Aska lyssnade på Uno Svenningsson, Patrik Isaksson och Tommy Nilsson. Och så var det visst några Samir och Viktor som vi över 20 utan barn inte hade en aning om vilka de var...
Och så spanade vi in Finlandsfärjorna förstås.
Vissa hästar får uppleva mer än andra hälsar Aska som skulle blivit turridningshäst i Björklinge men som tyckte att livet hade mer att erbjuda än så.
 
 
 
Eftersom Aska och Ärtan haft en längre period av diverse elände tog vi med en vikarie så flickorna fick vila sig lite mellan turerna.
Den lilla hingsten Spirit smörade in sig rejält och stal samtligas hjärtan.
 
 
 
 
 
 
 

Och så var det höst

Inte för att det gör mig något men i och med att det blev september idag så blev det också höst.
 
 
Smirre uppfattade även han årstidsskiftningen och ställde sig förväntansfullt vid grinden och undrade om det inte var dags att flytta hem nu.
 
Eftersom hästarna bott hemma större delen av sommaren saknar de varandra, det märks tydligt när de ses, men fördelarna att ha kvar kamelas på bete överväger så de får vara vildkameler ett tag till.

Kalle äter ute

Kan någon förklara för mig vad det är för fel på den här kamelen? Eller snarare vad det skulle vara för fel på betet INNANFÖR staketet?
Det verkar inte spela någon roll att han har 4 hektar varierat bete - gräset är definitivt godare på andra sidan staketet.
 
Och ja, det är ström i tråden och Kalle har jättetjock isolerande päls om någon undrade över detta.
 
 

RSS 2.0