slutfifflat

Nu tolererar jag inte mer resursslöseri från de där två herrarna så i morse stängde jag helt enkelt fodertransporten så nu får de pilla i sig av allt hö de har dragit ut på marken och festat runt i istället och jag tänker inte öppna förens de städat efter sig!
 
Hälsningar Snål-ålen

dag 3 eller 4...eller nåt

Då vår vän Salems racekamelas hade käkat tuggummi och var groundade i ett år fick vi inte se kameler i någon högre hastighet kring gårdarna i Salalah men vi hade minsann hittat en liten symbol på kartan med en springande kamel på och Salem bekräftade att det var där racebanan låg. Åtta mil tvärs över bergen. Med träningsstart vid 6-7 på morgonen.
Men ska man få uppleva något är det bäst att passa på så vi släpade oss ut till hyrbilen klockan 04.45 och rullade ut i mörkret.
Det var en mycket spännande resa upp till bergen med stundtals branta dimmiga vägar men när vi anlänt till staden började det ljusna och jag måste säga att en soluppgång i öknen är något utöver det vanliga.
Vi letade runt i den lilla staden Thumrait ett bra tag men åkte tyvärr lite fel och hamnade visst på en militär flygbas.
Vaddå, bana som bana?
När det lilla misstaget blivit utrett och vi fått en skitdålig vägbeskrivning av en mycket fredlig löjtnant letade vi vidare och när vi preciiiis hade gett upp hoppet om att hitta den så anonyma 6-kilometersbanan låg den plötsligt där mitt ute i öknen!
Inte så lätt att hitta. 
Här stod det kameler och vilade alldeles för sig själva.
 
Inte en människa syntes till men plötsligt kom en stor bil farandes i 130 blås över sanddynerna utmed banan och vi var inte sena att smiska på Corollan och följa efter.
Och så var vi framme!
En mycket stor man i nattskjorta och turban ropade "Saleeem! och kom fram till oss och gav Johan en hård kram. Stackars Johan hade inte uppfattat att vad mannen menade med "Saleeem!" förmodligen var att vår vän Salem hade ringt polarn i nattskjorta och berättat att vi eventuellt skulle dyka upp. Johan såg en aning skeptisk och lite liten ut när den bastanta mannen hoppade på honom sådär men det visade sig att mannen var vänligt sinnad och bara väldigt glad att se oss.
Ingen av omanierna där ute på banan kunde ett ord engelska men skrattade iallafall hela tiden och verkade tycka det var spännande med två svenskar med en kamera i högsta hugg mitt ute i öknen.
Den store mannen och en träningsryttare.
 
De var mycket angelägna om att visa upp sina kameler och var riktigt uppspelta över vår närvaro och det tog inte lång stund förens jag hamnade här:
Den här kamelen var väl inte på världens bästa humör och uttryckte sitt missnöje ganska högljutt.
Fast jag var desto gladare som fick rida racekamel!
På väg ut i 6-kilometers-tracket.
Beroende på ålder på kamelen springer de olika långt. De yngsta löper "endast" 3km medan sexåringarna flåsar på ända upp till 6 kilometer!
För inte allt för många år sen lät man små barn tävla kamelerna men eftersom de åkte i backen med jämna mellanrum kom en lag som sa att barnen skulle sitta fastspända under löpet vilket innebar att om kamelen blev för trött och okoncentrerad och gick omkull så gick det ju gräsligt illa för barnet. Många barn dog på det sättet och kamelgalopp blev väl inte riktigt den festliga familjestund till helgen man skulle kunna tänka sig så man valde att ersätta barnen med robotar.
Den lilla roboten placeras bakom puckeln och på sidan sitter en liten piska som styrs med fjärrkontroll från upphetsade omanier som åker i sina bilar i full fart utmed banan..
Kanske något för lata ridskolehästar här hemma?
Morgonen avslutades med att två mycket nöjda och glada turister tog vägen tillbaks över bergen och landade på hotellet lagom till frukost.
De andra svenskarna på hotellet skakade på huvet och undrade vad vi var för ena galningar så allt var precis som vanligt!
 
 

skadedjur

Medans jag sitter hemma i stugvärmen och återger fina reseskildringar och berättar om trevliga kameldjur jag träffat lite vid sidan om sådär står våra egna därute i rusket och surnar till ordentligt.
De tar ut sin svartsjuka på mig genom att bära sig illa åt på ridturerna, slita ut allt hö på marken och trampa ut och skita ner det ordentligt så jag får 1: mer jobb 2: fler utgifter, samt likt bävrar gnaga på allt som består av trä som kommer i dess närhet.
Allt detta känns mycket utstuderat och småaktigt. Kan de inte unna sin matte lite skoj vid sidan om ibland?
 

fotsättning dag 2, tror jag...

Efter smaksensationen på den omanska "resturangen" satte vi oss återigen i Salems bil och begav oss upp i bergen.
I bergen finns det bergskameler och de är mycket mindre än de vanliga högbenta man oftast ser.
Bergskamelerna är otroligt smidiga och verkar ta sig fram som små getter i de mest otippade terränger och vart man än färdades, på vilket underlag man än befann sig fann man en kamel, eller spår av den.
 
En bergskamel turistar lite vid en sevärd källa.
 
Överallt ser man alltså dessa djur men man ska inte få för sig att de är herrelösa eller förvildade på något sätt för på vissa bestämda tider ser man dem sakta börja vandra. Då kan det vara dags för utfodring, vatten eller mjölkning på någon trevlig plats.
Och för att de yngsta kamelerna inte ska få för sig att slicka i sig all den goda mjölken så skyddar man juvret så här:
En typisk mjölktjuv

mat i Oman

När man befinner sig i ett land med 1,7 miljoner mänskliga invånare och 3 miljoner kameler så inser man vilken betydelse dessa djur har haft och fortfarande har för befolkningen.
Kamelen finns med i det mesta i vardagen och självklart blir de även då en del i näringskedjan så det kändes faktiskt helt naturligt att även smaka en bit av dem.
Kamelkött smakar som nötkött men är mycket segare.
I den här grusbädden finns glödande kol och ovanpå grillar man köttet.
Sen äter man med sin högra hand från ett gemensamt fat, fast som Salem sa: God gave me a left hand, why not use it? Jag tror också Allah gillar honom precis som han är.
Plastskedarna är för turister som oss men det var roligare att äta med händerna.
Kamelmjölken drack vi senare, till svenskarna på hotellets stora skräck. Opastöriserad kamelmjölk ska tydligen vara den absolut vanligaste orsaken till akuta magåkommor men ibland får man väl offra sig lite för sakens skull?
En annan intressant upplevelse var att smaka kamelpuckel.
Man bör inte äta en puckel från en kamel äldre än 1,5 år för då kan man må väldigt dåligt. Den vi åt var ungefär så gammal och det var en rätt annorlunda smaksensation...
Tänk er att bita i en bit grillad fettbit men i munnen blir den helt plötsligt till en bit gelé som sedan förvandlas till olja som bara rinner runt i och ur munnen på en. Smaken är hela tiden som det vanliga köttet men konsistensen går inte att jämföra med något annat jag tidigare stoppat i mig. Spännande och ganska gott!
 
 
 

fortsättning dag 2

Något vi fått lära oss är att svarta kameler är något dåligt och icke önskvärt så de här fick vi äta upp:
Och hur en omansk kamel skiljer sig från en pakistansk:
En omansk kamel är mycket snyggare (enligt omanierna då såklart). Den är iallafall lite mindre än en pakistansk.
Långbent om mörk. De pakistanska kamelerna är mer som en omansk man. Välvuxen och mörk. Men omanierna verkar dyrka allt som är lite mindre och ljust. Emellanåt kände jag mig faktiskt lite utstirrad och med förklaringen att vi vita europeer ser ut som andar så började jag ana varför vi var så intressanta för lokalbefolkningen i vissa byar...
En vit ande med en get.
 
 

dag 2

Tack vare väldigt serviceinriktade och söta tjejer på solresor som på efterfrågan från oss lyckades klämma fram en lite ovanlig kamelkontakt fick vi tag i en helt underbar ung man vid namn Salem.
Salem pratade engelska hellre än bra så vi förstod ungefär 25% av vad han sa men vad gör det när man kan vifta, vissla, skratta och utstöta en massa internationella ljud tillsammans?
 
Vår tanke från början var egentligen bara att få träffa någon som ägde ett par kameler och kanske få utbyta någon erfarenhet och kanske lära oss nåt kul.
Det hela slutade lite annorlunda kan man säga...
 
Vi möttes upp och började med en sväng till Salems ena gård. Där fick vi träffa några av hans racekameler. (Tänk Täby Galopp fast med ett gäng flåsande dromedarer istället, men mer om detta senare.)
Salems kameler var hemma för tillfället för han hade råkat ge dem något lite stärkande sa han och visade ett paket tuggummi Extra Pepparmint så the Gouverment hade surnat till och gett dem tävlingsförbud i ett år...
Kamelerna såg iallafall högst välmående ut och vi fick klappa och klia.
När vi hade kollat in hans kameler, getter och några kor begav vi oss till hans familjs gemensamma gård och där hände det grejer vill jag lova!
En slags shaman hade kallats till platsen för ett par av stona hade svårt att bli dräktiga och nu hade han känt in problemet och skulle utföra en något ovetenskaplig operation.
Vi fick förklarat för oss att det hela var som en slags kvinnlig omskärelse fast mer inuti djuret. Jag var självklart nyfiken och fick tillstånd att filma och fota medan Omanierna tittade på denna underliga kvinna som kröp jättenära och filmade varje detalj.
Först skulle djuret bindas ihop till ett litet argt paket:
Sen satte operationen igång:
Jag besparar er de läskigaste detaljerna, man får inte vara så svensk eller särskilt kräsmagad för då blir det jobbigt.
När det nu riktigt uppretade kamelstoet var färdigopererad var det genast dags att pröva lyckan och fram kom hingsten:
Blåsan som hänger ur mungipan är något som dyker upp då det finns brunstiga ston i närheten. Stoet tycker att det är superhett och välkomnar glatt in den snygga hingsten.
Tack käre Gud att Johan inte har en sån blåsa i mungipan om kvällarna...
Det här stoet var dock nyopererat och förolämpat och kände sig uppenbarligen inte riktigt in the mood så att säga men hingsten klev på och stoet gormade och bad honom fara och flyga.
Efter en mycket intressant och lärorik stund på farmen tackade vi för oss och begav oss vidare.
En vis man. Och två blekfisar.
Fortsättning följer...
 
 
 
 
 

Dag 1

Tänkte att jag lite felaktigt numrerar dagarna efter kamelupplevelser och inte antalet resdagar. Jag känner att detta är fel forum att berätta om de slappa dagarna på stranden eller vilda prutningar på den lokala marknaden.
So here we go:
 
I ett land som Oman kommer man inte långt utan en bil så en liten Corolla hyrdes omgående. I kontrakten brukar det oftast stå att bilen endast skall framföras på de större vägarna och inte i terrängen men den texten såg ju ut ungefär såhär:
 قد يكون الدافع وراء فقط على الطريق السريع, så vi kunde naturligtvis inte ta hänsyn till något sånt utan började med en liten tripp upp i bergen...
Infrastrukturen i Oman är visseligen väldigt utvecklad och man färdas oftast på mycket fina underlag och breda körbanor.
En normal turist som kikar efter sevärdheter i sin karta brukar väl försöka hitta nån resturang eller en vacker eller historisk plats men de här resenärerna lyckades istället hitta Salalahs (stadens) lokala djurmarknad så vi började med en sväng dit.
Här stod det djur i bur, uppradade för försäljning. De flesta kameler var tänkta till köttproduktion men man kunde nog deala till sig en och annan piggare racekamel eller ett snyggt sto också.
 
Efter detta stopp tog vi oss vidare upp i bergen. En intressant färd med kameler som låg och latade sig på vägen eller vandrade lite förstrött i vägkanten sådär som bara en kamel kan göra.
Ingen ovanlig syn. Ingen sänker farten nämvärt men vi fick lära oss att man slår på varningsblinkersen när man siktat kameler på vägen.
 
På ett ställe stannade vi till för att ta reda på om dessa fritt kringströvande djur var tama överhuvudtaget eller om det handlade om tusentals vildkameler.
Det visade sig att de var både tama och trevliga!
Den dagen åkte vi 20 mil på svindlande vägar och kollade kameler, kameler och några till kameler.
Vägen vi färdades upp för.
Både vi och Corollan var rätt nöjda när vi rullade in på hotellparkeringen den kvällen och vi gick in för att smida planer för dag två...
 
 

Hemma!

Vad gör jag här?
Hur ska en människa klara av en temperaturskillnad på 53 grader?
Varför har vi inte siesta minst 3-4 timmar om dagen?
Varför kostar inte bensinen 2:-/litern?
 
Frågorna hopar sig!
Konstrasterna är enorma, allt är annorlunda, fast det är väl därför man reser, för att se nåt annat och sen jämföra med sitt eget liv.
Och jag jämför, vrider och vänder och konstaterar att det nog är så att borta är bäst ett tag men hemma är riktigt bra det med.
Vi har iallafall haft en fantastisk kamelsemester i Oman. Vi har sett kameler i tusental, långa och korta, tjocka och smala. Vi har ätit kamel, druckit kamel, ridit kamel och studerat kamel.
Och det bästa med allt är när man står där med en kamelnos i ansiktet och känner vilka underbara djur det är så vet man att man har två alldeles egna där hemma!
Ska bara samla ihop alla intryck för att snart skriva ner en reseberättelse som skiljer sig lite från det ordinära.
 
 
 

Nu ger vi upp!

Nu har vi fått nog av mörker och kyla och beger oss söder ut, eller kanske rättare sagt öster ut.
Vi ska träffa massor av kamelas (eller dromedaras närmare bestämt) och förhoppningsvis få en inblick i hur det är att vara kamelägare i öknen och bo i grotta eller tält. Vi hoppas också få se lite sol, en massa historiska platser och det vore heller inte helt fel att få uppleva en äkta sandstorm så jag tror att vi har valt rätt resmål, denna gång bär det nämligen av till Oman!
 
Bjuder på lite bilder från vår förra kamelresa till Turkiet:
 
Kvar hemma blir våra Stand Ins Emelie och Robin som snällt flyttar in och tar över hela farmen som vanligt.
Stort tack till er fantastiska människor!!!! 

en karavan

Vissa dagar i kamelägandet är lite större än andra, speciellt när man är i en utbildningsfas där man plötsligt tar ett jättekliv och gör något lite modigt. Idag är en sån dag.
Jessica och jag satte oss på våra hästar och tog varsin kamel och tog klivet ut ur hagen!
Ingen bedrift för en världsvan kamel som Kalle eller Aska som har sett och gjort allt men för Jessica, Smirre och Ärtan var det STORT och det gick dessutom fantastiskt bra för dem, vilken egoboost!
Lilla Ärtan är så avkopplad att hon somnar
 
Ingen vidare bild men det är bevis på att mina hjältar även tog en sväng in i den stora skogen.
 

sugen kamel

Häromkvällen skulle jag byta hage till hästarna och behövde då förflytta dem en bit genom kamelernas del.
Kalle softade som vanligt i ladan men den alltid så alerta Smirnoff upptäckte snabbt att något var i görningen.
För att slippa jaga en viss ponny som ibland ska spela lite svår hade jag en morot med till henne och det passerade naturligtvis inte Smirre obemärkt utan han placerade sig strategiskt på det smalaste partiet i hagen med vidöppet gap. Inte för att skrämmas eller på något sätt vara stygg eller hotfull utan endast för att förvissa sig om att han inte skulle missa godbiten.
 

favorit i repris

Även denna afton infångades Smirnoff utan problem, det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med en liten morot i fickan!
Jessica med Kalle och jag med Smirnoff körde ännu ett pass till häst och det märktes att samtliga deltagare i övningen hade sovit på saken för nu gick allt ännu bättre. Det blev kameldressyr på hög nivå ikväll ända tills Smirres grimma gled av och vi valde att avsluta. Värdelöst med repgrimma, tur att vi snart ska resa till ett mycket dromedartätt land och shoppa loss lite...
 

kameldressyr

Jag hade laddat för krig hela eftermiddagen och förklarade noggrant för Jessica hur planen såg ut för kvällen.
-"Smirre kommer krångla och vara svårfångad som attan, akta dig för hans luftsparkar och oförutsedda rörelser", förmanade jag.
Vidare klagade jag över vilken värsting han blivit:
-"jag tar på mig så lite kläder som möjligt eftersom jag kommer få jaga runt honom i hagen i minst trettiofem minuter och jag kommer vara döööösvettig och irriterad", mässade jag medan jag klev in till kamelerna som låg i ladan där jag trädde på grimman på Smirnoff som lydigt ställde sig upp och frågade vad han kunde stå till tjänst med.
Så enkelt det kan vara...
 
Sen körde vi ett pass på inhägnat område med varsin handkamel och jag måste säga att det gick över förväntan.
Smirre fick några ryck och försökte skapa kaos men alla andra inblandade är rätt lugna så vi redde upp situationerna riktigt snyggt.
Att rida sin häst med en hand och en kamel i en annan i regn med en pannlampa som enda ljuskälla kräver faktiskt en viss skicklighet och jag måste ännu en gång skryta lite över Jessica som är en av de grymmaste tonåringar jag träffat. Snacka om merit! -"...och när jag var femton jobbade jag som cowgirl och tränade kameler, gärna i mörker med minsta möjliga sikt sent om kvällarna..." Undrar om nån kommer tro henne?
 
 

Hur många kameler är det i detta?

Hoppsan då vad dagarna går! 
Tyvärr inget nytt och roligt under kamelsolen.
Under det mörka kamelmolnet gömmer sig dock lite lös kamelmage, kameler som inte vill äta upp sin kamelavmaskning som kamelmatten så slugt försökt gömma i kamelmaten, ishalka kombinerat med lera ungefär överallt som gör att man helst inte tar ut en hal kamel och riskerar kamelbenbrott.
Gnällig? Nä inte jag inte...
Nyårskameler. Såhär avkopplade var pojkarna på nyårsafton.
Helt ofint lämnade vi den annars mycket roliga nyårsfesten och var hemma till tolvslaget som vi firade ihop med Semlon, hästarna och kamelas. Vinet och morötterna flödade i ladan och vi hade så trevligt att vi inte var hemma förens vid 02!
 
 
 

RSS 2.0